Nu är vi snart framme i Vinslöv på morföräldrarnas årliga sommarfest för släkt och vänner så jag tänkte passa på nu innan det blir ett par dagars uppehåll i bloggandet, igen, att skriva lite tankar om och kring Peace & Love.
Den KickOff som var på onsdagskvällen har jag redan behandlat så jag fortsätter med torsdagen då den ”riktiga” festivalen drog igång. Salem Al Fakir hade fått det ärofyllda uppdraget att starta årets festival med sitt framträdande på den största scenen Eldorado klockan 15.30. Mina förväntningar inför den här spelningen var skyhöga då Salem är en av mina absoluta favoriter så det var med stor spänning jag stod på plats då musikerna äntrade scenen fem minuter före utsatt tid och drog igång ett groove som ledde fram till en presentation varpå han kom inspringande från backstage och satte igång för fullt vid klaviaturena som stod uppställda längst fram i mitten på scenen.
Man kunde se hur han var full av energi och riktigt sprudlade genom hela spelningen och med en otrolig spelglädje som med jämna mellanrum tog sig formen av spontana springturer runt på scenen. Lite tråkigt var att många besökare inte hade hunnit igenom gaterna mellan tre, då de öppnade, och den tid då spelningen började utan ett hav av människor kom springande över området för att hinna se honom spela.
Salem levde iallafall upp till alla mina förväntningar och förhoppningar och levererade en helt fantastisk spelning och bjöd förutom sina hits även på den nya låten “Japanese Man” som bådar gott inför kommande skiva. Kort och gott festivalens stora höjdpunkt bland många i mina ögon!
Efteråt fick jag också chansen att komma in backstage och göra en intervju med Salem för studentradion. Väldigt roligt att prata lite med honom hur han tänkte med sin musik och så där och framförallt att upptäcka att han faktiskt är lite så där sprallig och stojig som man upplever honom när man ser honom på scen.
En ny bekantskap för mig var Those Dancing Days som jag blivit tipsad om i en intervju jag gjorde i förra veckan. Fem gymnasietjejer från Nacka i Stockholm spelade sin twee-/tuggummipop för ett fullsatt S2. Väldigt mysig och kul musik även om det stundtals märktes att de bara spelat tillsammans i knappt två år. Det var lite otajt och gick isär men spelglädjen var på max så det kändes inte som en så stor grej. Pratade även med dem efteråt och förhoppningen är att det ska komma en skiva till våren. Något att se fram emot.
Kvällen bjöd även på bra spelningar av Billie the Vision and the Dancers och Pernilla Andersson. Irländska Damien Rice som var ett av de riktigt stora namnen på festivalen passade jag också på att se. Det bjöds på mycket snyggt men så gott som alla låtar (iallafall som jag hörde) mynnade ut i ett kaos av experimenterande och rösteffekter vilket var lite synd på det låtmaterialet han har.
Fredagen sen bjöd på ytterligare några favoriter, bland annat i form av Deportees som var i Falun/Borlänge tre gånger det senaste året men varje gång har jag lyckats vara uppbokad eller på annat håll i landet just då. Men nu var det alltså dags, sökte mig till Eldorado-scenen i ganska god tid innan spelningen för att inte missa någonting. Det kändes lite segt i starten men efter någon låt kom de igång och det blev riktigt bra stämning även om jag kanske hade hoppats på en lite större publik. De radade upp sina hits tillsammans med andra godbitar från båda sina skivor och även en cover för att “ge lite mervärde”. Kul att äntligen få se dem live!
Andra favoriter som också dök upp under kvällens gång var Miss Li, som spelade framför ett hav av publik som alla sjöng och gungade med till hemvändaren Linda Carlssons musik. En annan artist som spelade hemmaplan var Marit Bergman som också hade ett väldigt stort stöd framför Eldorado-scenen. Även här bedrevs det allsång och stojades friskt.
Hann också med ett möte med Magnus Tingsek inne på VIP-området där han satt och umgicks med folket från MTV. Hade ett intressant snack om hans musik, hur han tänker och lite så där. Kul då jag inte hade så jättestor koll på honom innan.
Tyvärr hade jag ingen möjlighet att se Sugarplum Fairy, som jag gärna skulle ha velat se och höra hur de utvecklas sen sist jag såg dem på Peace & Love för ett år sedan. Framförallt efter att ha pratat med dem på Wasabryggeriet en stund på fredags eftermiddagen. Dock kan jag avslöja att det, om allt går enligt planerna, ska komma ett nytt album till våren.
Nytt album till våren har jag också fått reda på att man kan vänta sig av Those Dancing Days, Magnus Tingsek och Deportees. Väldigt spännande. Sen håller Salem Al Fakir uppenbarligen också på att jobba på nytt material så det har all pontential att bli en riktigt trevlig musikvår.
Slutligen om festivalen som helhet så är jag mäkta imponerad faktiskt. För femte året i rad är festivalen slutsåld, det vill säga 20000 besökare varje dag! Jämför det med Hultsfreds 23,339 betalande i år så ligger dem inte alls långt efter längre. Att man sen har en sådan otrolig lineup med akter som Alice Cooper och Iggy and the Stooges i främsta ledet som båda gjorde sina enda spelningar i Sverige just i Borlänge kan man inte vara annat än imponerad. Campingen har fungerat förvånansvärt bra med tanke på att det var över 10000 som delade på utrymmet innanför staketet och det har varit, åtminstone där jag varit, en väldigt god stämning. Jag har pratat med arrangörerna och det finns planera på att göra festivalen större och bredda utbudet ytterligare med till exempel folkmusik och folkkära artister nere på Gammelgården och så så Peace & Love har alla potential att bli ännu större och ännu bättre. Ser fram emot att se utvecklingen framöver..