Väldigt kort ledig dag

Som jag nämnde igår så skulle idag vara min första lediga dag på länge och en välbehövlig vila för armar och axlar efter att ha fått slita hårt med beckarna den senaste veckan. Detta kände jag av direkt när jag vaknade av att väckarklockan ringde imorse strax före elva då axlarna värkte och det gick inte att lytfa armarna riktigt så högt som vanligt men det är inget ovanligt när man spelat beckar för första gången på länge och hör lite till.

Dock skulle min lediga dag bli väldigt kort, närmare bestämt sju minuter. Sen ringde telefonen, ett nummer jag inte kände igen, som visade sig vara producenten för musikalen jag är med i som missat att jag var ledig idag och undrade om jag inte kunde komma förbi iallafall. “Helst inte” tyckte jag då jag äntligen skulle få vara lite ledig.

“Ledig” för min del betyder inte nödvändigtvis att jag är ledig utan att jag skulle vara hemma och tatag i sånt som jag inte hunnit med som att fixa med kurslitteratur, planera veckans föreläsningar om Studentradion Falun som jag ska hålla för de nya studenterna och annat som inte hunnits med de senaste veckorna. Jag är iofs en sån som tycker om att ha många bollar i luften och har alltid igång flera olika projekt att plocka med men uppskattar att ha en ledig dag då och då för att hinna ta igen mig något så när.

Dock har jag aldrig behärkat konsten att säga nej och minst när jag precis vaknat så efter en stunds tjat och vädjan, där han förklarade att det inte gick att repetera när alla inte var där, lovade jag att dyka upp till eftermiddagens genomdrag av andra akten då de precis skulle börja med första och det tar en stund att ta sig till Borlänge, inte minst när man inte klivit upp än.

Måttligt inspirerad kastade jag mig i duschen, la rören i blöt så jag skulle hinna ta några toner här hemma, satte lite gröt på spisen och på 45 minuter var jag på väg till busshållplatsen. Försökte trösta mig med att de från musikalen jag hunnit prata med över MSN igår kväll hade tyckt att det var synd att jag inte skulle komma och att det skulle låta sämre utan oboe.

Väl framme visade de sig att första akten dragit över på tiden med dryga 40 minuter på lunchen så de hade fortfarande några låtar kvar fram till paus så jag packade upp lite kvickt och satte mig och hängde på. Hann med ganska många stycken innan paus och möttes då med förvåning, av samma personer som tyckte att det skulle bli sämre utan oboe, med ett “oj, är du här?”. Ingen hade märkt att jag smitit in halvvägs genom akten och varit med och spelat sista kvarten. Då kändes det mäkta meningslöst att jag klivit upp och skyndat mig till repetitionen på min lediga dag…

Kan redan nu avslöja att nästa års nyårslöfte blir att lära mig säga nej.